1741-1827 Charles Wilson Peale Galleries Finding that he had a talent for painting, especially portraitures, Peale studied for a time under John Hesselius and John Singleton Copley. Friends eventually raised enough money for him to travel to England to take instruction from Benjamin West. Peale studied with West for two years beginning in 1767, afterward returning to America and settling in Annapolis, Maryland. There, he taught painting to his younger brother, James Peale, who in time also became a noted artist. Peale's enthusiasm for the nascent national government brought him to the capital, Philadelphia, in 1776, where he painted portraits of American notables and visitors from overseas. His estate, which is on the campus of La Salle University in Philadelphia, can still be visited. He also raised troops for the War of Independence and eventually gained the rank of captain in the Pennsylvania militia by 1777, having participated in several battles. While in the field, he continued to paint, doing miniature portraits of various officers in the Continental Army. He produced enlarged versions of these in later years. He served in the Pennsylvania state assembly in 1779-1780, after which he returned to painting full-time. Peale painted in the trompe l'oeil style,[1] and was quite prolific as an artist. While he did portraits of scores of historic figures (such as John Hancock, Thomas Jefferson and Alexander Hamilton), he is probably best known for his portraits of George Washington. The first time Washington ever sat for a portrait was with Peale in 1772, and there would be six other sittings; using these seven as models, Peale produced altogether close to 60 portraits of Washington. In January 2005, a full length portrait of "Washington at Princeton" from 1779 sold for $21.3 million dollars - setting a record for the highest price paid for an American portrait. Peale had a great interest in natural history, and organized the first U.S. scientific expedition in 1801. These two major interests combined in his founding of what became the Philadelphia Museum, and was later renamed the Peale Museum. This museum is considered the first. It housed a diverse collection of botanical, biological, and archaeological specimens. Most notably, the museum contained a large variety of birds which Peale himself acquired, and it was the first to display North American mammoth bones. The display of the mammoth bones entered Peale into a long standing debate between Thomas Jefferson and Comte de Buffon. Buffon argued that Europe was superior to the Americas biologically, which was illustrated through the size of animals found there. Jefferson referenced the existence of these mammoths (which he believed still roamed northern regions of the continent) as evidence for a greater biodiversity in America. Peale's display of these bones drew attention from Europe, as did his method of re-assembling large skeletal specimens in three dimensions. The museum was among the first to adopt Linnaean taxonomy. This system drew a stark contrast between Peale's museum and his competitors who presented their artifacts as mysterious oddities of the natural world. The museum underwent several moves during its existence. At various times it was located in several prominent buildings including Independence Hall and the original home of the American Philosophical Association. The museum would eventually fail in large part because Peale was unsuccessful at obtaining government funding. After his death, the museum was sold to, and split up by, showmen P. T. Barnum and Moses Kimball.  Related Paintings of Charles Wilson Peale :. | Portrait of Yarrow Mamout | Isabella und John Stewart | Die Familie Edward Lloyd | Portrait of Henrietta Maria Bordley at age 10 | Portrait of Raphaelle Peale |
Related Artists:
anna brondum
Omkring 1900 drog en rad av kvinnliga konstnärer från Norden mot Frankrike, Italien, Tyskland och andra länder i Europa. Hanna Pauli, Sigrid Hjerten och Anna Bröndum är i dag kända, men den vårgårdafödda Hilda Heyman hörde också till dessa målande kvinnor. Hon är inte så känd men väl erkänd i konstnärliga kretsar och representerad på många konstmuseer.
Michel Gobin
painted Junger Mann mit Pfeife in 1681
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.